När jag ringde upp målvakten på kvällen efter den första behandlingen och frågade hur det gått så var han ganska förbryllad.

- Jo, det är bra, men jag vet inte om jag ska tro på det här. Han bara stod och skakade och gjorde något märkligt med händerna, berättade han.

Men nu var han där i alla fall och jag sa åt honom att ta det för vad det var, att köra igenom behandlingen som han skulle få under helgen. Med sig hem fick han beskedet att han skulle kunna träna normalt inom några dagar. Både målvakten och jag skrattade nästan åt det eftersom han haft problemen så jättelänge, i flera månader. Men bara efter några dagar provade han att jogga med laget, och efter inte fullt en vecka så var målvakten tillbaka i full träning och helt symptomfri.

Det var ganska otroligt. Vi hade skickat iväg honom till Kent som en sista utväg, som det ofta är när man kontaktar en kille som honom. Precis som med många av de spelare som jag senare har skickat till Kent hade han behandlats länge av det egna medicinska teamet i föreningen, men man hade kört fast och inte kommit någon vart med skadan. I sådana lägen växer sig frustrationen väldigt stor hos både spelaren och resten av laget och i samma takt växer motivationen för att prova egentligen vad som helst.

Samtidigt tänkte jag att ”en fluga gör ingen sommar”. Jag är en ganska ”kantig” person som vill ha logik och fakta bakom allting som händer. Det fanns det inte här. Visst, det var jättebra att målvakten mådde bättre men om det berodde på tidigare behandlingar som gett sena resultat eller om det låg något annat bakom, det spelade egentligen ingen roll för mig. Det viktiga var att spelaren var igång igen.

Senare det året fick en annan spelare liknande problem med sin rygg. Vi bestämde oss för att anlita Kent igen och resultatet blev detsamma som för målvakten tidigare, han blev snabbt mycket, mycket bättre. Då började jag så klart att fundera. Jag förstod att Kent verkligen kunde lösa problemen, men jag kunde inte begripa hur och varför han kunde se dem. Det finns ju egentligen ingen logik i att han kan se och känna av en persons problem utan att ens ha träffat honom eller henne.

Helt övertygad blev jag nog ändå inte förrän han hjälpte en närstående till mig som var mycket sjuk. Hon hade mått dåligt länge och hade dessutom fått veta att hon inte skulle kunna få barn. Eftersom hon arbetade inom vården var hon dessutom om möjligt än mer skeptisk än mig mot allt som hade med alternativa behandlingar att göra. Men någonstans kommer man till en gräns när man verkligen vill bli bättre och när hon frågade mig om jag hade några kontakter via idrotten som möjligen kunde hjälpa henne så var Kent den enda jag kunde tänka på. Det skedde aldrig någon personlig kontakt mellan henne och Kent, via mobilen skickade jag namn och en bild på henne och ingen annan bakgrundsinformation alls.

Han träffade klockrent i sin analys av hennes problematik och det var förbryllande, för både henne och mig. Särskilt när man, som min närstående, är utbildad i att all behandling och alla diagnoser ska verifieras utifrån vetenskaplighet så är det märkligt när någon som inte har den bakgrunden visar sig förstå exakt vad som är fel.

Efter bara några dagar med salterna och vitaminerna så mådde hon nämligen mycket bättre. Hon hade inte kunnat träna på länge eftersom kroppen inte orkat med det, men snart kunde hon sätta igång. Dessutom blev hon gravid ganska omgående.

Först då stod det helt klart för mig att hans metoder verkligen ger förbättringar. Även om han varit framgångsrik med många av mina spelare innan dess så får man helt klart en annan insikt när det kommer en så nära.

Jag förstod ganska tidigt hans tankar om helheten, att det inte hjälper att bara behandla en ”baksida lår” eftersom det bara är symptom, problemen hänger ihop med andra delar av kroppen. Det sättet att se på hälsa har jag mött hos andra massörer också, men det som är unikt med Kent och det jag fortfarande inte kan förstå är hur han kan se eller känna vad det är som saknas i kroppen i form av salter och vitaminer. Där försvinner det logiska för mig. Att jag skickar telefonbilder till honom på folk som han diagnosticerar på nolltid och dessutom alltid träffar alltid rätt, det är obegripligt.

För de som jobbar inom vården, sjukgymnaster eller rehabteam till exempel, så är det naturligtvis svårare att tro på det här. En legitimerad sjukgymnast får ju inte heller idag säga att Kents metoder är OK att testa så det är klart att de kan vara skeptiska, precis som många andra i och runt klubbar jag har varit i under åren. Samtidigt har många från den ”ordinarie” vården också varit öppna inför resultaten som Kent levererat. Ofta har det rört sig om fall där de kört fast under en längre tid och där Kent verkligen gjort skillnad. Resultatet är ju det viktiga.

Men krasst sett, jag struntar i vad folk tycker. För mig är det viktigt att människor mår bra, oavsett om det är spelare eller goda kamrater. Jag lägger inga värderingar i om folk ”tror” på det här eller inte och skulle aldrig få för mig att på något vis försöka marknadsföra Kent. Han har heller aldrig såvitt jag vet försökt ”sälja in” sitt synsätt till någon. Jag tror på resultatet och det kommer jag att alltid att göra så länge det handlar om lagliga metoder. Redan från början kollade jag väldigt noga att salterna och vitaminerna inte av någon anledning skulle kunna klassas som dopning eller ses snett på ur andra perspektiv. Och under min tid i Malmö där jag hade hand om flera landslagsspelare som dopningstestades hela tiden så var vi väldigt noga med att se till att spelarna som åt salterna skulle få göra det och det var aldrig några problem.

Jag vet inte hur många människor han hjälpt i de klubbar som jag varit igenom åren, men de är många. För vissa spelare är jag övertygad om att Kents behandlingar varit skillnaden mellan att kunna fortsätta sina framgångsrika karriärer eller att ha tvingats lägga av.

Samtalen jag har med Kent är oerhört intressanta, jag kan lyssna hur länge som helst på historierna om allt han upplevt och gått igenom. Vi har mötts i vår gemensamma omtanke kring spelare och människor, och även om jag ursprungligen är en rätt ”kantig” person som inte förstår hans metoder så talar som sagt resultaten för sig själv. Det gäller att vara ödmjuk inför det faktum att man inte vet och kan allt här i världen.

Han är unik som person och framförallt en väldigt bra människa som behandlar alla lika. Oavsett om man är professionell idrottsman eller vem som helst, rik eller fattig, ung eller gammal så bemöter han alla på samma sätt. Det är en egenskap som väldigt få har och som gör honom väldigt speciell.

Jag kan bara hoppas att det finns fler personer som har de här förmågorna och som kan göra lika mycket bra och fascinerande saker som Kent har gjort.

Jörgen Petersson

Kent hade jag träffat för första gången 1991. Jonas Thern, som spelade i det Benfica som jag just då tränade, hade haft stora problem med sina ljumskar en längre tid, inga behandlingar hade hjälpt och till slut hade en operationstid bokats. Ett par dagar innan operationen hade Jonas fått ett tips om en kille i Sundsvall som påstods kunna åtgärda problemen enbart genom massage och han ville gärna prova det.

Det är klart att jag hade mina funderingar kring att skicka iväg honom dit. Jag fick bland annat höra att den här Lindgren var hästmassör, han ”slog hästar i ändan” så att de blev bättre. Men Jonas ville absolut prova och för första gången av många fick jag ta strid för Jonas och Kent mot Benficas läkare, som inte alls trodde på idén.

Under min tid i Degerfors hade jag lärt känna en psykolog från Norge som hette Willi Railo. Han hade bland annat fått mig att förstå psykologins vikt just vid sådana här tillfällen och skillnaderna i hur olika individer reagerar inför medicinska behandlingar. Framförallt: om inte spelaren tror på idén som presenteras för honom, då händer ingenting. Railos metoder gjorde bland annat Torbjörn Nilsson i IFK Göteborg till Europas bäste forward, det hade aldrig jag klarat av, så jag tänkte att den här Lindgren kanske är ett slags Willi Railo-typ, fast på sitt område.

Därför ställde jag mig positiv till att låta Jonas få behandling av Kent och gå förbi de ordinarie vägarna som annars gällde för medicinska behandlingar i klubben. När Thern kom tillbaka från Sundsvall några dagar senare, frisk och spelbar, då blev det tyst från läkarna. Och jag kunde ju inget annat att göra än att konstatera att vad det än var som Lindgren hade gjort så verkade det fungera.

Jonas blev helt förälskad i Kent och hans metoder. De gånger han blev skadad eller fick känningar så ville han att Kent skulle komma hit, det var inte tal om att använda Benficas doktor eller personal. Han struntade i så fall hellre helt i behandling.

Trots resultaten så trodde läkarna och massörerna inte alls på det Kent gjorde, de ville inte tro på det, de kände sig ifrågasatta: det som de studerat och lärt sig hela yrkeslivet, skulle inte det stämma? De försökte säkert gå bakom ryggen på honom, prata med spelarna på deras språk om allt möjligt – de kände ju sig hotade av en kille utan någon som helst examen som höll på med något slags ”hokus pokus”, det kunde väl bara inte fungera?

Men så småningom behandlade Kent samtliga spelare i truppen, han kom ner till Portugal tre-fyra gånger per säsong då han hade möjlighet att komma iväg. Och läkarna kan ju säga vad de vill om de som styr i organisationen märker att alternativa behandlingar och metoder ger resultat. Om spelarna blir bra och snabbt kan komma till spel igen efter en skada, då är det ju svårt att säga nej till en sån som mig, som för fram och tror på metoden. Jag kan ju ingenting om medicinska termer och undviker att prata om sånt, men Kents resultat med truppen talade för sig själv. Som i Jonas fall: de hade behandlat honom länge med injektioner som inte fungerade, till slut ville de operera honom – men istället fick han massage av Kent och var tillbaka och spelade inom någon vecka, utan operation. Jag visste ju inte själv vad jag skulle tro innan Jonas åkte till Sundsvall, men det är svårt att blunda för ett sånt resultat.

Jag upplevde sådana här fighter även senare under karriären. Under tiden i Roma fick jag kontakt med en person vid namn Richard Smith som också hade sina egna metoder, inspirerad av österländsk medicin. Han fick bland annat ordning på Roberto Pruzzos skadebekymmer, så när jag fick jobb i England anlitade jag Smith för att jobba med Michael Owen, som ofta var skadad. Smith jobbade också mycket med massage och var emot injektionsbehandlingar och mycket annat av det läkarvetenskapen ordinerade. Tyvärr var han även ganska arrogant, han rök ständigt ihop med läkarna, och även Owen, så till slut gick det inte längre att ha honom kvar. Men han var också duktig, om du trodde på honom.

Jag tror inte att det är magi Kent pysslar med, åtminstone inte den typ av magi som många, många människor i Italien tror på. President Berlusconi exempelvis, han gör ingenting utan att prata med sin ”mago”, Nisse Liedholm var likadan som tränare i Milan. När jag tränade Roma träffade jag Liedholms ”mago” under en middag med gemensamma bekanta. Jag frågade honom om han visste hur Liedholm skulle ställa upp Milan i nästa match.

- Ja, det vet jag. Men det vet inte Liedholm än. Han ska göra något som han aldrig gjort förut, köra man-man mot en kille och spela med libero, inte en rak backlinje.

- Nä nä, det tror jag inte ett ögonblick på, sa jag.

Men det gjorde de, mot Juventus dagen därpå. Och tog en poäng dessutom.

Jag trodde aldrig på ”magos”, och det är inte sådant som Kent pysslar med, det tror jag inte. Å andra sidan vet jag ju inte heller om det är vetenskapligt, det han gör. Den läkare som varit mest flexibel till otraditionella metoder är Leif Swärd som bland annat var landslagsläkare när jag var förbundskapten för England.

- Tror du på det här? brukade han fråga.

Han gjorde det inte. Men i övriga klubbar jag haft utomlands, där har det varit tvärnej till alternativa metoder från läkarnas sida.

- Det här har jag aldrig läst om, det här är bara folk som vill tjäna pengar, så har det låtit.

Jag har alltid varit kritisk mot det synsättet. 2006 var Michael Owen fotskadad inför VM, det var en stressfraktur som inte ville läka och som gemene man sa berodde på att England spelade för många matcher. Kent sa, å sin sida, att det fattas vissa ämnen i bindväven i Owens fot som gör att den inte läker. Läkarnas prognos var att det var väldigt tveksamt att han skulle bli spelklar så jag kontaktade Kent som i sin tur skickade cellsalter till mig, som jag sedan gav till Michael Owen, en hemlighet mellan oss tre. Owens fot läkte och han kunde spela i VM. Tyvärr skadade han knät allvarligt senare i den turneringen.

Jag förstår att Kent inte haft det lätt med allt motstånd som han tvingats möta. Men mina erfarenheter av att ha jobbat med personer som honom, Willi Railo och Richard Smith gör att jag insett att man som tränare måste vara öppen för att försöka hitta nya vägar att förbättra laget. Inte minst gäller det på toppnivå där spelare kostar mycket pengar i löner och övergångar och där varje poäng är livsviktig för att uppnå målsättningen. Producerar inte spelarna kan det ju betyda sparken även för mig. Så, ta in sådana här personer om du och spelarna tror på dem, även om du måste slåss för det.

Kent blev kvar i Benfica under resten av min tid i föreningen. Jag såg som sagt resultaten hela tiden och därför tog jag också fighten för honom. Jag förstod ju givetvis att han och hans metoder är annorlunda, men även att de är bra och det räcker för mig. Så småningom började han också behandla mig och min fru för våra skavanker, det gjorde ont men vi blev bättre. När jag flyttade till Rom drabbades jag vid ett tillfälle av ryggskott, Kent flög ner och fixade givetvis det, med massage och cellsalter.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt få Kent att följa med mig på mina uppdrag, med tanke på de resultat han levererade ville jag ju förstås ha honom nära jämt, men han vägrade konsekvent. Luften och livet i Sundsvall höll uppenbarligen kvar honom, och det fick man ju bara acceptera. Att, som i Portugal, jobba för att ha en person som bara är med laget stundtals och i korta perioder är svårt när man kommer in som ny tränare i en klubb. Först måste man själv visa vad man går för innan man kan ställa några krav. Men om han hade hängt med mig så hade det helt säkert inneburit färre skador för de klubbar jag tränat, kanske någon ytterligare titel och Kent hade garanterat varit ett stort namn inom europeisk fotboll.

Sven-Göran "Svennis" Eriksson

Kent hade jag träffat för första gången 1991. Jonas Thern, som spelade i det Benfica som jag just då tränade, hade haft stora problem med sina ljumskar en längre tid, inga behandlingar hade hjälpt och till slut hade en operationstid bokats. Ett par dagar innan operationen hade Jonas fått ett tips om en kille i Sundsvall som påstods kunna åtgärda problemen enbart genom massage och han ville gärna prova det.

I november 1991 hade jag haft ont i ljumskarna i över tio månader, läkare och sjukgymnaster stod utan svar och tanken var att jag till slut skulle opereras eftersom det inte hade blivit bättre. Expressen skrev om den planerade operationen i samband med någon landslagssamling och strax efter det ringde en person från Sundsvall som berättade om en Kent Lindgren och hans metoder. Han var väldigt bra på att åtgärda ljumskproblem.

- Prova det, man vet aldrig vad som händer när man skär i kroppen och det blir inte alltid en förbättring, sa mannen.

Jag funderade inte så mycket mer på det egentligen, men jag lämnade i alla fall Kents namn till vår tränare, Sven-Göran Eriksson, som lovade att kolla upp saken med sin kompis Anders Grönhagen som bodde i Sundsvall. Han berättade att Kent hjälpt ett antal fotbolls- och hockeyspelare med sina ljumskproblem och efter att ha funderat en stund så var det klart.

- Det är värt chansen, vi provar sa ”Svennis”.

Allt gick väldigt snabbt. Istället för att lägga mig på operationsbordet så landade jag istället i Sundsvall den torsdagen, strax före midnatt och var väldigt trött efter resan. Hotellrummet hägrade, men på flygplatsen stod Kent och tog emot med budskapet att vi skulle dra igång behandlingen direkt. Mitt i natten klev vi ur hans bil på en gata i Sundsvall och han tog mig in i något som såg ut som ett cykelförråd. Där drog han fram ett gammalt slitet massagebord som jag skulle lägga mig på.

- Vad fan är det här för nisse egentligen, hann jag tänka innan jag ändå lade mig ner på den pappersbeklädda britsen. Det här var definitivt ingenting jag hade upplevt innan, inte ens i närheten.

Men han körde igång behandlingen. Normalt sett tyckte jag att det var skönt att ta massage, men det jag fått tidigare, förstod jag snabbt, var mer av ”uppvärmningskaraktär” där man gnuggat musklerna lite grann. Det här var något helt annat både sett till teknik och genomförande. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jag hade så ont i kroppen när jag kom dit, i ryggen, ljumskarna, överallt och den typen av djupmassage som Kent ägnar sig åt erbjuder inte mycket njutning i det läget. Det märktes däremot direkt att han visste vad han gjorde, att han var mycket skickligare än någon som behandlat mig tidigare.

Dagen efter den första behandlingen hade jag en fruktansvärd träningsvärk överallt, jag kunde knappt gå. Men redan efter den andra behandlingen insåg jag att något hade hänt i kroppen. Ljumsken gjorde fortfarande ont, men långt ifrån lika mycket som innan. Behandlingarna fortsatte i drygt en vecka och när det var dags att åka tillbaka så kände jag mig väldigt mycket bättre än innan.

Alla som har haft ont i ljumskarna vet att man varje gång det ska göras ett snabbt stopp eller en vändning så hugger det som tusan, en hemsk smärta. Det gör att man försöker hitta andra sätt att röra sig, man blir yvig, långsam och fotbollsmässigt så klarar man egentligen inte av att spela stora matcher mot bra motstånd. Hemma i Portugal väntade en seriefinal mot Porto hemma, den stora matchen för året, och jag hoppade direkt in i träning.

På första träningen kunde jag fortfarande känna lite av smärtan, jag var kvar i det där yviga beteendet. Men under det andra träningspasset gjorde vi sprintövningar, fram mot en kon, vända och sprint tillbaka, och plötsligt insåg jag att jag rörde mig normalt. Efter tio månaders problem hade smärtan helt försvunnit på två veckor och det var inga problem att spela match igen.

Det fick mig verkligen att fundera. Kent hade berättat att mina problem egentligen inte låg i ljumskarna, enligt hans sätt att se på kroppen. Hans behandling hade börjat i bäckenet, när han ”stöter” det neråt, från baksidan. Sedan går han igenom hela kroppen med massage, för om det är stopp någonstans i kroppen, om cirkulationen störs så påverkas allt. Det räcker inte att massera där det gör ont om du till exempel fått en lårkaka, det kanske känns bra för stunden men för att läkningen ska fungera måste det syrerika blodet från hjärtat komma runt i hela kroppen för att kunna rensa bort slaggprodukterna.

När man börjar tänka i de banorna så är det ju egentligen ganska logiskt, men den funderingen hade ingen jag träffat haft tidigare. Tiden hade inte funnits att se helheten i kroppen, då och än idag så behandlar de flesta sjukgymnaster och läkare just på det ställe där smärtorna uppstår fastän problemet egentligen finns någon annanstans. Och när det gällde min skada var det alldeles uppenbart att så var fallet.

Och det krävs naturligtvis en hel del för att få en person att ändra tankesätt. Det viktiga är ju att man blir frisk, vad man gör för att komma dit har mindre betydelse för de flesta. Men istället för att ta den kortaste vägen tycker jag att man ska försöka förstå helheten istället, det gjorde i alla fall mig mycket mer medveten om hur min kropp fungerar.

Tillbaka i Benfica så var ju klubben och läkarna väldigt nöjda över att jag mådde bra igen. Det hade varit ganska hemlighetsfullt vad jag hade gjort i Sverige, det hade ljugits och mörklagts om var jag hade varit, men till slut hade de ju fått reda på att jag varit iväg och fått något slags hjälp - och vad skulle de säga? Jag kunde ju spela, utan operation, efter att ha varit skadad i tio månader. Jag minns däremot inte att de någonsin frågade exakt vad det var för behandling jag hade fått som gjort mig bra så snabbt.

”Svennis” var förstås också väldigt nöjd med resultatet och han började flyga in Kent till Portugal med jämna mellanrum för att jag skulle få förebyggande behandlingar. Jag hade haft många småbristningar i baksida lår och på andra ställen men sedan jag träffade Kent och hade turen att kunna få regelbundna behandlingar av honom så minskade de problemen markant. Han har ju den talangen, den kunskapen att veta vilka ställen han ska jobba lite extra på vid varje givet tillfälle och det har aldrig blivit fel. Har man ont så hittar han det och det är ju smartare att ta itu med problemen tidigt innan de hinner utvecklas till något riktigt illa.

När lagkamraterna såg vilken effekt hans behandlingar hade på mig så ville ju flera av dem också ha hjälp av Kent, men när läkarteamet började känna sig hotat så vände den positiva inställningen till svensken ganska snabbt.

Det var 13-14 spelare i truppen som hade ljumskproblem, alla inte lika allvarliga som mina i och för sig. Klubben hade delat ut tajta värmebyxor till alla eftersom de skulle minska problemen, men Kent med sin insikt om hur saker fungerar sa direkt åt mig att inte använda dem eftersom de stoppade cirkulationen och bara gjorde saker värre.

Läkarna tyckte förstås att han klampade in på deras område. Det fanns en väldig stolthet och prestige, ”det är jag som är läkaren och jag ska reda ut det här”. Det märktes inte minst hos den huvudansvarige läkaren, för honom handlade det mesta om politik och strukturer, om vilken position man skulle ha, om hur nära presidenten man var och så vidare.

Kent hjälpte 8-9 killar i klubben med sina ljumskproblem, killarna var förstås glada men inte läkaren. Brasilianaren Valdo ”fick” ju heller inte bli frisk för honom, han blev bra efter behandlingen men fick löfte av huvudläkaren om att få åka hem till Brasilien på permission om han sa att han inte blivit bättre. Jag fick höra det och tog ett snack med Valdo.

- Kent ljuger inte, sa jag. Han har gjort allt för dig och för att du ska må bättre. Varför gör du så här?

Han bröt ihop och började gråta och tyckte det var skitjobbigt. Det var hans hemlängtan som hade fått honom att göra det. ”Svennis” blev ursinnig och kallade in läkaren till ett möte med Valdo och Kent. ”Svennis” ställde läkaren mot väggen på ett sätt som folk kanske inte vet att han är kapabel till, men det var verkligen hans styrka som ledare. När det fanns ett problem tog han tag i det direkt, oavsett vem som var inblandad.

”Svennis” uppskattade också Kent väldigt mycket och de resultat han nådde med folk. Jag vet att han var väldigt ihärdig med att försöka få Kent att flytta med honom runt i Europa, men kärleken till det där cykelförrådet hemma i Sundsvall rådde tydligen inte ens ”Svennis” på…

När jag flyttade från Benfica så jag alltid till att få inskrivet i mina kontrakt att jag skulle få hjälp av Kent, och det var aldrig några problem, särskilt inte i Italien där båda klubbarna var väldigt måna om att jag skulle få den behandling som jag själv kände att jag behövde. Det var ett helt annat tankesätt än hur läget var och fortfarande är hemma i Sverige, inte minst. Inställningen att man ska använda föreningens egna medicinska team och inga andra är väldigt utbredd, det har jag märkt inte minst när spelare i andra klubbar försökt få använda sig av Kent, men fått nobben. Man förstår inte att det är en annan typ av behandling, ett annat sätt att jobba som kanske fungerar bättre. Men då kommer prestige emellan, det är ointressant att behandlingen gjort andra friska och då kommer spelaren i kläm. Det viktigaste är väl att så många människor som möjligt blir friska och får hjälp, eller hur? Kent skulle säkert kunna gå in på ett sjukhus och hjälpa väldigt många människor att må bättre med sina metoder, men det får han inte eftersom de inte är vetenskapligt bevisade.

Tankesättet är inte helt olikt hur fotbollförbundet resonerar i fråga om sina elittränare idag, det är viktigare att man genomgått förbundets tränarkurser än att man visat resultat med andra metoder än de som är nedskrivna på ett förbundspapper.

Det jag tycker känns konstigt i båda fallen är att det inte är resultaten som är det viktigaste. Kent har hjälpt otroligt många människor till ett bättre liv och många personliga segrar över långvariga problem och sjukdomar. Han har fått slåss i motvind länge, länge och prestigen och rädslan hos läkare och sjukgymnaster inför Kents kunskaper har jag mött många gånger genom åren.

Det kanske tydligaste exemplet var när jag tränade Halmstad Bollklubb i allsvenskan. En gång skulle jag ta ner Kent för några förebyggande behandlingar och det knorrades väl i och för sig inte så väldigt mycket hos ledningen om det, men sjukgymnasten var väldigt orolig. En av spelarna som skulle få behandling gav han en kortisonspruta kort innan Kent skulle dyka upp, vilket gjorde att det inte kunde bli någon behandling. Spelaren blev istället uppsatt på skadelistan och han missade flera matcher, helt i onödan enligt min uppfattning. Det enda den sjukgymnasten hade uppnått var att se till att det inte gick att säga att Kent gjort spelaren frisk. Det här upprepades ett antal gånger med ett antal olika spelare och beskriver väldigt väl prestigen i den här branschen, den är fruktansvärd och det är hela tiden spelaren och laget som kommer i kläm.

Jag tror att man hamnar i ett ekorrhjul ute i klubbarna, alla har sin läkare, sjukgymnast och massör och när en spelare får en smäll så ger man hellre en antiinflammatorisk spruta eller smärtstillande istället för att se helheten och ge tid till läkningen. I mitt ledarskap har jag alltid velat ta in Kent innan vi dragit igång den hårda träningen för säsongen, för att så många som möjligt ska ha fått chansen att känna sig fräscha i kroppen. Jag har upplevt det som mycket smartare än att spelarna ska gå sönder en efter en under uppbyggnadsträningen och man istället får ägna sig åt att lappa och laga när skadorna väl har skett.

Jag har alltid varit stenhård mot mina läkare och sjukgymnaster, har alltid velat veta varför de velat behandla på ett visst sätt, varför de velat ge mig just det preparatet och vilka effekter de skulle kunna tänkas ge. Det ska vara snabba resultat, det är alltid två dagar till match, men själv började jag till slut att vägra stoppa i mig Voltaren och andra olika grejer efter att jag förstått vad Kents filosofi gick ut på. Då fick jag ofta höra:

- Jag är läkare och jag vet vad jag gör.

Då svarade jag att ”det är min kropp och jag bestämmer över den”. Jag ställde till och med frågan till en läkare:

- Allt det du stoppar i mig, kan du garantera att det inte kommer att påverka mig negativt i framtiden? I så fall vill jag ha det nedtecknat på ett avtal, för händer det något med mig som kan relateras till detta så kommer du att vara ansvarig för det.

Något sådant avtal har jag aldrig fått underskrivet.

Mitt förtroende för Kent var väldigt stort. Eftersom han hade nått de resultat han gjort med mig så lade jag i många lägen bokstavligt talat min karriär i hans händer. Utan honom hade jag säkert fått genomgå flera operationer med osäker utgång, för det var ju så man gjorde med de problem jag hade. Vem vet om jag kunnat spela fotboll så länge och framgångsrikt som jag fick göra utan Kent?

Innan jag visste vem Kent var åkte jag till ett möte med en känd svensk läkare som kom fram till att jag inte hade någon muskelvävnad i ljumsken, det var ett stort ”hål” därinne som var roten till mina bekymmer. Jag fick ett träningsprogram att jobba efter för att stärka upp och skapa muskelvävnad i ”hålet”. Det lät otroligt märkligt, men i det läget har man ju inte många andra val än att lita på en sådan auktoritet. Men jag kände mig inte ett dugg bättre, det blev snarare sämre ju mer jag tränade och spelade.

Nu vet jag ju varför, det var ju inte ljumsken som var problemet. Det satt i ryggen.

Visst finns det skador där den enda utvägen är operation, det har jag själv varit med om med en menisk till exempel, men just när det gäller ljumskar och många andra problem så finns det enligt mina erfarenheter andra vägar till en lösning än den som går via kniven. I dag, i min roll som ledare, så möter jag många, många spelare med liknande problem som jag har haft och som fått liknande råd av läkare som jag fick. Jag känner väldigt starkt för dem, men det går ju inte att skicka alla som har problem till Kent. Man vill ju att han ska kunna ha tid att andas också.

En dag 1993 hörde han av sig och berättade om mineralsalternas betydelse för kroppen, hur han hittat en bok som beskrev salternas påverkan på läkning och immunförsvar. Jag började grubbla lite över vad han sagt om hur de kunde lindra effekterna av reumatism eftersom det fanns i min släkt och eftersom jag börjat få känningar i knogarna vid kall och blöt väderlek. Jag började läsa på lite om biopati och kollade noga med läkare vad det här rörde sig om.

Läkaren i den italienska klubb jag spelade i då var väldigt mån om oss spelare, han gjorde verkligen allt för att vi skulle må bra och, givetvis, kunna spela matcher. En gång när jag brutit tån inför en viktig UEFA-cupmatch tog han mig runt halva Italien för att hitta någon som kunde formgjuta en sko åt mig efter mina specifika behov och visst, efter mycket letande hittade han ett ställe och jag fick en ”Janne Långben”-sko tillverkad åt mig.

Han hade heller aldrig några problem med att Kent kom och hjälpte mig med jämna mellanrum. Men när jag berättade om Kents salter så skickade han iväg dem på analys för att se att det inte kunde klassificeras som dopning eller något annat skadligt eller olagligt. Även om jag litade på Kent så var det ju inte han som tillverkade preparaten.

Proverna kom tillbaka och läkaren gav klartecken.

- Inget konstigt med det här, inga bekymmer.

Så jag började äta salterna efter Kents ordination. Jag märkte direkt att jag blev mycket piggare, fick mer energi, värken i knogarna försvann och sedan dess har jag rekommenderat den här metoden till många runt omkring mig.

Sättet som Kent tar reda på bristerna kallar en del för hokuspokus eftersom det inte finns något sätt att förklara eller kolla hur han gör, men jag tycker det är viktigt att poängtera några saker. Först och främst går det inte att bortse från resultaten av kurerna som både jag själv och många andra har upplevt. Sedan det faktum att det inte är Kent som säljer de här salterna. Det hade ju annars lätt kunnat vinklas som att ”här är jag, här är dina brister, köp mina salter så tjänar jag pengar”. Kent har såvitt jag vet krävt att någon ska köpa de här preparaten, det är alltid frivilligt om man vill göra det eller inte. Och jag har aldrig hört någon som ätit salterna säga att de mått sämre av dem.

Mineralsalter är ju naturliga byggstenar som ska finnas i kroppen, traditionella mediciner å andra sidan, som kanske ska ge samma effekter på sikt, har däremot många biverkningar. Jag minns till exempel hur min kropp reagerade när jag slutade ta alla dessa voltarensprutor jag fick i Portugal, innan jag träffade Kent. Efter en tid började stora varbölder att utvecklas på mig när slaggprodukter från sprutorna och andra mediciner skulle ta sig ut ur systemet. I en del klubbar där jag har varit har spelarna ätit Voltaren som om det varit godis vid minsta lilla skavank och det känns helt förkastligt. Tyvärr pågår det här än idag. Voltarenet vet ju inte var du har ont, effekterna påverkar ju hela kroppen.  

Det har förstås hela tiden varit viktigt för mig att också få en förklaring till vad Kent gör och hur det påverkar. När jag åkte upp till Kent i Sundsvall för första gången var det på något vis min sista chans att undvika en operation, därför ställde jag kanske inte så många frågor till honom först. Men efter att ha känt och sett resultaten, vad han faktiskt kan göra så har jag varit desto mer frågvis. Man blir ju nyfiken, hur kommer det sig att han så uppenbart enkelt kan fixa det andra har så svårt med?

Han har alltid förklarat för mig så gott han har kunnat, samtidigt så har jag också accepterat att hans metoder går utöver det någon egentligen k a n förklara. Men det har aldrig skrämt mig eftersom jag växt upp i ett hem där det övernaturliga, mystiska alltid har varit närvarande och aldrig setts som något farligt eller konstigt. Det har nog gjort att jag blivit väldigt öppen för att prova nya saker. Om någon kommer och skriker att det inte finns vetenskapliga belägg för att något fungerar så är jag i alla fall trygg i vad jag har känt och hur jag påverkas.

Så länge vi har känt varandra har Kent också gett mig sin polaritetsterapi, ett sätt att få balans i kroppens energiflöden. Stressen på en professionell fotbollsspelare kan vara ganska hård och den behandlingen fick mig alltid att slappna av och känna mig mycket bättre mentalt, piggare och gav mig extra energi. Även om den först alltid fick mig att somna och snarka, det var många gånger efter terapin som jag vaknade med dregel i mungipan efter att ha sovit oerhört djupt och gott under en behandling som aldrig varade mer än en timme.

Jag har läst en hel del om österlandets medicin och mycket av det som Kent gör och hans funderingar går igen i de böckerna, inte minst om energier och energiflöden i kroppen. När man förstår det så känns det tankesättet helt naturligt, även om det kan vara svårt att belägga vetenskapligt. Folk som måste ha svart på vitt på ett papper kommer man aldrig att kunna övertyga, vad du är gör, vilka resultat du än uppnår. Jag känner att det är meningslöst att lägga energi på att försöka förklara vad Kent gör för den typen av människor, jag är säker på att han har känt likadant genom åren.

Det går inte att värdera vad han har betytt för min fotbollskarriär och mitt liv. Det jag vet är att Kent för mig och många andra varit något av ”läkaren på elefanternas gravplats”. Det sägs ju att elefanter går till en särskild plats när hoppet är ute och det är dags att dö. Det är så många som har kommit till Kent som en sista utväg, redo att ge upp hoppet om sin karriär, sin hälsa, kanske sitt liv och där står han med budskapet till oss elefanter att ”ni ska inte dö än, det går att få ett längre liv”. Jag hade ju haft fantastiska fotbollsår innan jag fick ljumskproblemen som egentligen var mitt första stora stopp på vägen och det är klart, hade jag inte träffat Kent så hade väl kanske inte gett upp. Jag kanske hade låtit mig opererats och därefter kunnat spela på ett tag till med hyfsat resultat. Men eftersom ljumskarna inte var bekymret så hade problemen troligen kommit tillbaka.

När jag tränade Värnamo i början av 2000-talet så var Kent med och arbetade med laget precis som jag tycker att det borde fungera. Han hjälpte flera av killarna regelbundet under säsongen både med massage och salter, vi kunde bygga upp styrketräningen som vi ville och det gav resultat: vi hade nästan inga skador överhuvudtaget i truppen under hela spelåret och vi vann serien. Av den gruppen spelare vi jobbade med gick sedan många vidare till att bli stabila allsvenska spelare, Freddy Söderberg, Patrik Ingelsten, Magnus Andersson till exempel.

2010 upprepade vi experimentet med Värnamos trupp som då låg i division 1 södra. Kent var med från början och regelbundet under hela säsongen, truppen var väldigt ung men framförallt var alla fräscha, pigga och hela tiden otroligt motiverade. Det var faktiskt svårt att få spelarna att åka hem efter träningarna. Det slutade med ett avancemang till Superettan och även från den truppen gick många vidare till att bli allsvenska spelare av hög klass.

Allting hänger ju naturligtvis ihop, och jag tror att kombinationen av allt vi hade i föreningen den säsongen, helheten var tämligen unik; träning, coachning, fysträning, ett delegerat ledarskap, rehab, rätt mat och näring och sedan Kents kunskaper på det. Jag tror alla som var inblandade i den säsongen hade väldigt kul, vi var framgångsrika, spelade en teknisk och rolig fotboll, använde oss av många egna produkter - och samtidigt gjordes allt till en i sammanhanget billig penning.

Sett ur ett fotbollsperspektiv, tänk om vi hade 15-20 personer med Kents kunskaper som jobbade med spelare runt om i Sverige enligt hans principer. Vilka enorma pengar som skulle kunna sparas på exempelvis läkarbesök och medicinsk personal i klubbarna. Och tänk utifrån ett sportsligt perspektiv vad det kostar att ha exempelvis dina två bästa spelare skadade under stora delar av säsongen, bara för att du har slarvat med grundjobbet innan säsongen. Hade vi i 2010-laget fått en långvarig skada på någon av de tre i toppen av vår skytteliga, Mohamed Bangura, Viktor Claesson eller Simon Thern, så hade vi garanterat tappat ett tiotal poäng och knappast nått ett avancemang.

När jag sedan kom till Halmstad, där öppenheten inför andra synsätt på både medicinsk behandling och hur fotboll ska spelas inte var lika stor som i Värnamo, då var det svårare att lyckas även för mig som ledare. Jag upplever att Kent och jag delar en hel del upplevelser i det att vi båda stått för alternativa synsätt på det vi håller på med, men att vi haft svårt att accepteras av det rådande etablissemanget. Och till slut orkar man inte slåss längre, utan man får göra det man kan i de sammanhang där det fungerar och där man accepteras. Det är lite som Ingemar Stenmark uttryckte det en gång: ”Hä ä int’ lönt å förklar’ för den som int’ begrip.”

Men samtidigt brinner vi ju båda för det vi gör och tror att det vi kan skulle kunna komma många till godo. Det är ju ofta så att de som går mot strömmen till slut är de människor som man kommer att komma ihåg. Jag tänker ofta på backhopparen Janne Boklöv som alla skrattade åt till en början, nu hoppar alla som honom.

Kents nyfikenhet har väckts av personer som tänkt annorlunda. Sedan har han tagit kunskaperna vidare, jobbat hårt, säkert gjort fel många gånger men då också ödmjukt accepterat och lärt sig av det för att sedan kontinuerligt utveckla och förfina metoderna till något eget, större. Han är en sökare som inser att allt är föränderligt och hela tiden söker nya vägar för att förstå helheten.

Så jag önskar verkligen att Kent, faktiskt för mänsklighetens skull, fick utbilda människor i sitt sätt att tänka och behandla innan han blir för gammal. Här finns en person med unika kunskaper som

kan lära oss mer om att förstå helheten i både kroppen och livet självt, att begripa att det kanske inte är stället där det gör ont som är orsaken till våra smärtor. Det är helheten som är det viktiga.

Våra gemensamma intressen för fotboll, hästar och att hjälpa människor har förenat oss i en djup vänskap, vi har umgåtts väldigt mycket sedan den där hösten 1991.

Jonas Thern

Klas Ingesson, som också kom från Ödeshög, hade berättat för mig många gånger om Kent och tyckte att jag borde träffa honom. Helt ärligt hade jag inte lyssnat så noga på de där berättelserna men när jag vid ett tillfälle var hemma i Ödeshög råkade Kent vara hemma hos Klas, och han bjöd in mig.

Kent tog mig i handen och kollade av mina brister i kroppen, han berättade om den jättekraftiga jordstrålningen under sängen i min lägenhet i Trelleborg, en strålning som han dessutom ”tog bort” på något sätt. Sedan ordinerade de här salterna och allt kändes verkligen märkligt, som att Kent inte befann sig i min värld. Jag var otroligt tveksam, inte till att testa metoden men på om det verkligen skulle kunna ge mig någon hjälp. Men om det var någon i hela världen jag litade på så var det Klas och om han sa att det var okej så… ja, jag hoppade på det. Jag hade ju dessutom inget att förlora eftersom jag mådde så oerhört dåligt.

Och när jag kommit igång med salterna och dessutom fått massage ett antal gånger av Kent så upplevde jag en helt otrolig förändring. Först sov jag, jag var så oerhört trött efter alla dessa jobbiga månader, sedan vände allt. Kroppen läkte, jag kunde börja träna, jag hittade humöret och hittade formen och kunde framförallt börja spela allsvenska matcher för Trelleborg igen ganska omgående. Jag gjorde ett kort uppehåll för att utbilda mig till personlig tränare men snart var jag tillbaka i den allsvenska fotbollen igen.

För varje år blir jag nu bara bättre och bättre, starkare och starkare och jag har framförallt roligt igen. Jag skulle gå så långt som att säga att för min fotbollskarriär så finns det ingen enskilt viktigare person än Kent för att allt det här ska fungera.

Jag träffar honom fortfarande regelbundet, så fort jag känner att något inte stämmer i kroppen. Erfarenheten har nämligen lärt mig att utan hälsan är det få saker som betyder någonting, inte minst fotbollsmässigt. Hans metoder är förstås inte ”normala” sett till hur en vanlig läkare arbetar, men vad än det är Kent gör så fungerar det. Jag har stor respekt för alla sjukgymnaster och läkare som jag fått och får behandling av till vardags men det är Kent som verkligen gör skillnad för mig.

När jag pratar med andra om det här går jag sällan in på djupet på vad det är han gör och hur han gör det. Det är så mycket att förklara och jag orkar helt ärligt inte med motfrågorna och ifrågasättandena. Jag vet att de kommer. Och jag har all respekt för att folk tycker annorlunda, det får man göra.

Jag har tipsat ett antal personer om honom som också fått hjälp och som jag känt skulle vara mottagliga för den här typen av behandling. Ofta blir det så att skadan eller problemen går över men sedan kommer problemen tillbaka av någon anledning och då väljer man inte att gå tillbaka till Kent. Då har man inte riktigt begripit hur det här fungerar och det är kanske inte heller så konstigt. I det samhälle vi lever i så är det här udda.

Det enda jag vet är att jag behöver Kent. Det han gör går utöver mitt förstånd, men jag har accepterat det. Utan honom är jag ingenting på fotbollsplanen. Han vände hela mitt liv.

Marcus Falk-Olander